sin gräns, inträffar något lika fascinerande som förbryllande: de så kallade nära-döden-upplevelserna (NDE). Det är extraordinära berättelser, fyllda av symbolik, känslor och djupt levande upplevelser. En ljus tunnel, närvaron av avlidna varelser, en obeskrivlig frid, en panoramavy över sitt eget liv… Vad ligger bakom dessa fenomen?
En ny studie publicerad i den prestigefyllda tidskriften Nature Reviews Neurology föreslår för första gången en integrerad neurovetenskaplig modell som på ett sammanhängande sätt försöker förklara vad som händer i hjärnan under dessa gränsöverskridande episoder. Det tvärvetenskapliga teamet, ledt av neurovetenskapsmannen Charlotte Martial och hans grupp vid universitetet i Liège, har sammanfattat årtionden av studier inom neurobiologi, psykologi, farmakologi och evolution för att föreslå vad de har döpt till NEPTUNE-modellen.
När hjärnan kollapsar… lyser den upp
I stället för att helt enkelt stängas av går hjärnan i en kritisk situation – till exempel vid hjärtstillestånd – in i en kort men intensiv fas av hyperaktivitet. Minskad blodflöde, syrebrist (hypoxi) och ökad koldioxidhalt (hyperkapni) utlöser en metabolisk obalans som orsakar en lavin av neurotransmittorer: serotonin, dopamin, glutamat, noradrenalin, GABA, acetylkolin och endorfin.
Var och en av dessa substanser aktiverar i detta förändrade tillstånd olika neuronala kretsar som, enligt författarna, kan förklara en stor del av det typiska repertoaret av NDE: visuella hallucinationer, dissociation från kroppen, eufori, frid, klara minnen och till och med mystiska upplevelser.
Serotonin, till exempel, skjuter i höjden vid svår hypoxi. Dess interaktion med specifika receptorer (som 5-HT2A) har associerats med extraordinära syner och perceptioner, mycket liknande dem som framkallas av psykedeliska substanser som psilocybin eller DMT. Denna typ av aktivering kan ligga bakom de berömda ”ljustunnlarna”, möten med varelser eller upplevelsen av ett ”bortom”.
Kemin bakom det oförklarliga
Endorfiner och GABA inducerar lugn, lindrar smärta och hämmar rädsla. Dopamin, å sin sida, intensifierar den emotionella betydelsen av upplevelsen och ger den en nyans av ”absolut sanning”. Acetylkolin och noradrenalin verkar vara nyckeln till kodningen av minnen, vilket skulle förklara varför de som har upplevt en NDE minns varje detalj med ovanlig skärpa, även om de var kliniskt medvetslösa.
Med andra ord aktiverar hjärnan alla sina resurser, även under extrema förhållanden, för att skapa en sammanhängande, meningsfull och oförglömlig upplevelse.
NEPTUNE-modellen föreslår att denna kedjereaktion varken är slumpmässig eller godtycklig. Den kan ha djupa evolutionära rötter.
Ett uråldrigt försvarsmekanism?
Bland de mest intressanta elementen i det vetenskapliga förslaget finns idén att NDE kan vara en sofistikerad biologisk strategi: en passiv överlevnadsmekanism, liknande tanatosis eller ”simulerad död” som observeras hos många djur.
När det inte längre är möjligt att kämpa eller fly, skulle hjärnan aktivera ett dissociativt tillstånd som kopplar bort individen från fysiskt lidande och direkt perception av omgivningen, men bibehåller en viss nivå av inre medvetenhet. Hos människor skulle detta tillstånd manifestera sig som NDE, en komplex hjärnkonstruktion som blandar minne, emotion och perception, och som till och med skulle kunna främja återhämtning om den medicinska situationen vänds.
Detta synsätt hjälper inte bara till att förklara varför personer som inte var kliniskt döda – såsom de som drabbas av synkoper, blodtrycksfall eller till och med extrema meditativa upplevelser – kan berätta om NDE. Det återupptar också debatten om begreppet medvetande i kritiska tillstånd, inklusive när hjärndöden egentligen börjar och slutar.
Men vad händer om inte alla NDE är positiva?
Även om de flesta vittnesmål talar om fred, kärlek och transcendens, finns det också berättelser om negativa NDE: ångestfyllda, störande, med bilder av mörker eller skrämmande varelser. Studien erkänner denna ännu lite utforskade aspekt och föreslår att faktorer som tidigare emotionellt tillstånd, personliga övertygelser eller specifika fysiologiska omständigheter kan påverka upplevelsens karaktär.
I detta avseende är NEPTUNE-modellen öppen: den syftar inte till att ge definitiva svar, utan att erbjuda en sammanhängande grund på vilken framtida empirisk forskning kan byggas. Författarna betonar att det är en utgångspunkt, inte en slutsats.
Bortom mysticismen, ett fönster till medvetandet
När-döden-upplevelser har traditionellt varit en grogrund för spiritualitet, religion och mystik. Men vad denna nya forskning föreslår är inte att avfärda det subjektiva, utan att förstå det ur ett biologiskt perspektiv. Den förnekar inte upplevelserna hos dem som har genomgått en NDE, utan försöker förstå hur hjärnan kan generera så intensiva, organiserade och transcendenta upplevelser under förhållanden av total kollaps.
Studien föreslår varken en svävande själ eller ett fysiskt liv efter döden. Men den reducerar inte heller NDE till simpla hallucinationer utan värde. Tvärtom: den visar hur den mänskliga hjärnan, i sin yttersta gräns, är kapabel att skapa en sista berättelse. En sensorisk och emotionell berättelse om avsked. En resa som, enligt många överlevande, ”verkade mer verklig än livet självt”.
Och kanske är förståelsen av hur dessa upplevelser konstrueras också ett sätt att förstå vad mänskligt medvetande egentligen är.
