Genom historien har månen varit ett ständigt föremål för intresse och vetenskaplig forskning. Från Apollo 11:s historiska ankomst 1969 till utvecklingen av Artemis-programmet för att främja mänsklig utveckling på jordens största naturliga satellit, fortsätter månen att inta en central plats i astronomiska studier.
I detta avseende bekräftade ett internationellt team av forskare en viktig aspekt av detta himlakropp som hittills varit ett mysterium: dess inre kärna är fast, mycket lik jordens och med en densitet som ligger nära järns.
Upptäckten, som publicerades i tidskriften Nature, sätter punkt för en decennielång debatt om månens struktur och kan omskriva vår förståelse av solsystemet.
Vad finns inuti månen och varför förändrar det vår uppfattning om rymden?
Enligt studien, ledd av Arthur Briaud från Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning, består månens kärna av två olika lager: ett yttre flytande lager och ett inre fast lager, liknande strukturen hos jordens axel. Den senare regionen har en densitet på 7 822 kg/m³, vilket är mycket likt järns densitet.
Den första har en radie på cirka 362 kilometer, medan den fasta kärnan når totalt 258 kilometer. Tillsammans utgör dessa två cirka 15 % av den totala radien.
Studien avslöjade också att den andra komponenten har en densitet som liknar järns, vilket bekräftar att den delar vissa egenskaper med jordaxeln. Denna upptäckt ger nya ledtrådar om magnetfältet och dess utveckling under miljontals år.
Hur upptäckte man den fasta kärnan?
Forskningen använde data från olika rymduppdrag och flera månexperiment för att noggrant modellera den uppskattade profilen av månens inre.
Mer specifikt utvecklade de nya simuleringar som kombinerade seismiska data, gravitationella deformationer och förändringar i avståndet mellan jorden och månen. Resultaten stämmer överens med en hypotes som föreslogs 2011 av forskare vid NASA, som redan hade pekat på en möjlig fast kärna.
Månens inre: varför är denna upptäckt viktig?
Denna upptäckt är viktig eftersom den ger kunskap om den naturliga satellitens bildnings- och utvecklingsprocess. Den stärker uppfattningen att månen hade ett starkt magnetfält under sina första miljarder år, genererat av den inre aktiviteten i dess kärna.
Månen hade tidigare ett extremt kraftfullt magnetfält, men detta försvann för miljarder år sedan. Enligt forskarna genererade rörelsen i den inre kärnan elektriska strömmar som skapade ett magnetiskt induktionsfält. Men när den inre kärnan började svalna försvann magnetfältet.
Att förstå hur detta fält bildades och avaktiverades kan därför ge nyckelinformation om solsystemets tidiga historia och om andra himlakroppars ursprung.
