Ett internationellt team av forskare upptäcker ett omfattande komplex av hällristningar som är mer än 12 000 år gamla i Nefudöknen, uppförda av grupper av människor som återkoloniserade det arabiska inlandet efter en period av extrem torka.
Den obarmhärtiga vidsträckta Nefudöknen i norra Saudiarabien vaktade en hemlighet huggen i sten som, efter årtusenden av tystnad, nu börjar dechiffreras av ett konsortium av arkeologer som har avslöjat vad som anses vara ett av de tidigaste och mest ambitiösa konstnärliga och symboliska projekten i regionens förhistoria. Det handlar om mer än 176 gravyrer av djur, utförda i naturlig storlek och med en överraskande naturalism, som pryder bergväggarna i tre tidigare outforskade bergsmassiv: Jebel Arnaan, Jebel Mleiha och Jebel Misma.
Detta monumentala arv, daterat till mellan 12 800 och 11 400 år före nutid, framträder som ett direkt vittnesbörd om de pionjärgrupper som vågade sig in i Arabiens inre efter de hyperarida förhållandena under den senaste istiden (UMG). Upptäckten är resultatet av projektet Arabia Verde, ett initiativ som samlar den saudiska kulturministeriets kulturarvskommission, Max Planck-institutet för geoantropologi, King Abdullah University of Science and Technology (KAUST), University College London och Australian Centre for Human Evolution Research vid Griffith University, bland andra institutioner.
Forskningen, som har identifierat mer än 60 paneler med hällkonst, fokuserade på den södra kanten av Nefudöknen. Avbildningarna, som inkluderar kameler, stenbockar, hästdjur, gaseller och uroxar, utmärker sig genom sin storlek och precision. Av de 176 dokumenterade figurerna är 130 naturliga i storlek och i en utpräglat naturalistisk stil, med några kamelavbildningar som når längder på upp till tre meter och höjder på över två meter, vilket gör att de visuellt dominerar landskapet från klippväggarna.
Dateringen av dessa verk placerar dem i en avgörande klimatperiod, omedelbart efter UGM, som kännetecknades av återkomsten av säsongsbetonade vattenkällor till regionen. Sedimentanalyser utförda av teamet har bekräftat förekomsten av dessa kortlivade vattendrag, som fungerade som livgivande fyrbåkar i ett fientligt territorium, möjliggjorde överlevnad och underlättade utbredningen av mänskliga populationer inåt öknen. Det var i detta sammanhang av relativ vattenrikedom som den nu upptäckta konsttraditionen blomstrade.
Dr Maria Guagnin, forskare vid Max Planck-institutet för geoantropologi och huvudförfattare till studien, understryker den djupa sociala betydelsen av dessa skapelser. Dessa stora gravyrer är inte bara hällkonst, säger Guagnin. Deras storlek och placering tyder på att de troligen fungerade som markeringar av närvaro, tillgång till viktiga resurser och som markörer för en specifik kulturell identitet. Hypotesen pekar på att dessa verk tjänade till att på ett explicit och bestående sätt kommunicera en grupps relation till sitt territorium.
Denna tolkning stöds av dr Ceri Shipton, medförfattare till studien och arkeolog vid University College Londons arkeologiska institut, som pekar på konstens kartografiska och mnemoniska funktion. Hällristningarna markerar vattenkällor och rörelsevägar, och det är möjligt att de också symboliserade territoriella rättigheter och ett generationsöverskridande minne, överfört genom dessa imponerande bilder, förklarar Shipton.
Det som gör denna konstsamling unik och skiljer den från andra kända fyndplatser, där ristningarna oftast finns i sprickor eller undangömda platser, är att den är placerad på visuellt dominerande platser. I Jebel Mleiha och Jebel Arnaan ristades panelerna in i klippor som reser sig upp till 39 meter över marken, vilket förvandlar landskapet till en gigantisk utomhusgalleri.
Utförandet av vissa av dessa verk innebar en betydande fysisk ansträngning och en uppenbar risk, eftersom de förhistoriska konstnärerna var tvungna att klättra och arbeta på smala avsatser och i osäkra positioner, vilket understryker den stora betydelse som dessa samhällen tillmätte gravyrkonsten.
Det bredare arkeologiska sammanhanget tyder på att dessa grupper inte var isolerade. Bland de artefakter som återfunnits i närheten finns stenspetsar av levantinsk typ, klassificerade som El Khiam och Helwan, samt grönt pigment och pärlor av dentalium. Dessa föremål tyder på långväga kontakter med befolkningar från neolitiska förkeramiska (PPN) i Levanten, vilket visar på ett nätverk av utbyte och interaktion som sträckte sig bortom den arabiska halvön.
Trots dessa kontakter utgör dock gravyrernas omfattning, innehåll och placering en unik kulturell tradition. Dr Faisal Al-Jibreen från kulturarvsnämnden vid Saudiarabiens kulturministerium betonar detta. Denna unika form av symboliskt uttryck tillhör en distinkt kulturell identitet, anpassad till livet i en torr och utmanande miljö, säger Al-Jibreen. Avbildningarna är inte bara kopior av främmande stilar, utan ett uttryck för ett samhälle som hade utvecklat sina egna lösningar och sin egen världsbild i hjärtat av öknen.
Professor Michael Petraglia, direktör för Australian Centre for Human Evolution Research vid Griffith University och ledare för Green Arabia Project, sätter fyndet i ett bredare historiskt perspektiv. Projektets tvärvetenskapliga inriktning har börjat fylla en kritisk lucka i den arkeologiska dokumentationen av norra Arabien mellan den senaste istiden och holocen, säger Petraglia.
Denna lucka, som omfattar årtusenden som är avgörande för förståelsen av människans expansion, belyses nu och kastar nytt ljus över de första samhällenas motståndskraft och innovationsförmåga som bebodde och humaniserade öknarna och lämnade efter sig ett arv av gigantiska skuggor från det förflutna som trotsar tiden.
