”Varje år producerar vi 2 miljarder ton. Och för att bli av med det använder vi Förbränningsanläggningarna. Det finns överallt, men eftersom det är äckligt tänker vi inte på det.” Det säger Oliver Franklin-Wallace, författare till den utmärkta boken Vertedero (Capitan Swing, 2025), och han har rätt.
Och det gjorde Kina.
År 2018 satte Kina halva världen ur spel och tröttnade på att vara soptipp för de utvecklade länderna. Detta kan överraska många, men under de högstämda talen om ”grön revolution” och miljöskydd handlade det i grunden om att packa allt vi genererade och skicka det till Kina.
Tills, som jag sa, Peking sa ”nu räcker det”. Och det var ingen skämt. Under 2019 minskade importen av plast från det asiatiska landet med 99 %, pappersimporten med 30 % och importen av aluminium och glas med cirka 20 %. Bara om vi tar hänsyn till att 95 % av den europeiska plasten och 70 % av den nordamerikanska plasten hamnade där, kan vi förstå problemets omfattning.
Vi letade efter en utväg, förstås.
Under de följande åren omdirigerades miljontals ton avfall till Guineabukten, Sydostasien och i princip var som helst som var villig att ta emot det. Men vi visste alla att problemet var strukturellt: i årtionden har vi demonterat det kontinentala återvinningssystemet. Det vill säga, vi hade inte kapacitet att ta hand om det.
Och även om Europeiska kommissionen har övervägt olika planer (från att främja skapandet av återvinningsanläggningar över hela kontinenten för att ”skapa arbetstillfällen och ta hand om sitt eget avfall” till att ”övertyga” marknaden med skatter som straffar produkter tillverkade av ny plast), var det enda alternativet att begrava eller bränna avfallet.
Och det oroar många.
Så mycket att mer än 150 organisationer under de senaste dagarna har begärt att Europeiska unionen inför ”ett moratorium i hela EU för nya avfallsförbränningsanläggningar (R1 och D10), tillsammans med strategier för att gradvis minska den befintliga förbränningskapaciteten och öka investeringarna i infrastruktur för cirkulär ekonomi, såsom system för återanvändning, kompostering och återvinningsteknik”.
Det är ingen slump. Alla som är insatta i problemet vet att utan påtryckningar kommer förbränningen att öka. Och det kommer att få konsekvenser för klimatet (enligt de senaste studierna genererar det mer koldioxid än fossila bränslen), men också för hälsan.
Frågan är om vi har något alternativ.
Och ärligt talat är det inte klart. Europa blir alltmer trängt och det som tidigare verkade omöjliga lösningar börjar nu bli rimliga alternativ. ”Förbränning som om det inte fanns någon morgondag” börjar hamna i den kategorin. Det kommer att bli svårt att stoppa det.
