Under den afrikanska fuktperioden, när Sahara var ett grönt paradis, blomstrade samhällen som idag verkar omöjliga. Genetisk analys av två neolitiska mumier visade en okänd släktlinje, isolerad i årtusenden och utan arvingar idag. Ett oroande tecken på att mänsklighetens historia fortfarande har oskrivna kapitel.
Att andas i Sahara idag är att möta ett brännande hav av sand. Men för tusentals år sedan gömde samma öken sjöar, prärier och skogar där mänskliga samhällen bosatte sig, jagade och bedrev boskapsskötsel. I detta bördiga landskap levde ett gåtfullt folk vars DNA nyligen har avslöjat en oväntad hemlighet: det stämmer inte överens med det hos moderna människor.
För mellan 14 800 och 5 500 år sedan upplevde Sahara sin gröna era. Det fanns tillräckligt med vatten för att försörja djur och mänskliga bosättningar. I detta sammanhang, i vad som idag är sydvästra Libyen, blomstrade samhället Takarkori, en klippskyddad plats där arkeologer har grävt fram fynd som omskriver vad vi trodde oss veta om den afrikanska kontinentens genetiska historia.
Ett nästan omöjligt fynd
Arkeogenetisten Nada Salem från Max Planck-institutet för evolutionär antropologi och hennes team lyckades med det som verkade osannolikt: att extrahera användbar DNA från två 7 000 år gamla naturliga mumier, trots de torra förhållanden som nästan alltid förstör genetiskt material. Resultaten, som publicerades i Nature, visade att de inte tillhörde subsahariska populationer, som man kunde förvänta sig, utan en helt okänd nordafrikansk släktlinje.
Analysen visade att dessa individer var släkt med jägare-samlare från Taforalt i Marocko för 15 000 år sedan. Båda grupperna hade stora genetiska avstånd till Afrika söder om Sahara, vilket tyder på att det under årtusenden knappt fanns något genetiskt utbyte mellan norr och söder. Med andra ord fungerade Sahara som en naturlig mur som isolerade hela befolkningar.
Ännu mer förbryllande var upptäckten av spår av neandertalgener: mindre än hos européer, men mer än hos andra samtida afrikanska folk. Ett tecken på flyktiga kontakter med externa befolkningar, kanske jordbrukare från Levanten.
Kultur före migrationer
Denna upptäckt ifrågasätter den klassiska uppfattningen att jordbruket spreds i Afrika genom migrationer. I Takarkori fann forskarna bevis på boskapsskötsel och avancerade tekniker för keramik och korgmakeri, vilket tyder på att innovationerna spreds som kulturell kunskap snarare än som nytt blod. Ett scenario där anpassningen överfördes från samhälle till samhälle utan behov av massiva förflyttningar.
Varför var de så isolerade? Landskapet i den gröna Sahara gav svaret: sjöar, våtmarker, berg och savanner fungerade som naturliga barriärer som höll folken åtskilda. Med tiden torkade öknen ut och den här släktlinjen begravdes tillsammans med sin historia.
Kanske finns det fortfarande mumier gömda under sanden, som väntar på att bli upptäckta. Och med dem, nya bitar i ett pussel som kan visa hur många kapitel av vår evolution som fortfarande är dolda i världens största öken.
