Att välja rätt antal bankkonton och kontotyper för att hantera inkomster, utgifter, sparande och investeringar bidrar till att förbättra hushållets ekonomi. I detta sammanhang uppstår ofta frågan om var man ska förvara pengarna som är avsedda för nödfonden, återkommande utgifter och sparande för både kort- och medellånga finansiella mål.
Till att börja med rekommenderas det att ha minst två bankkonton: det första för att ta emot inkomster och hantera utgifter, och det andra för att spara pengar till en fond för oförutsedda utgifter, som bör motsvara minst tre månaders vanliga hushållsutgifter. ”Att avsätta pengarna till nödfonden förhindrar att man använder dem och får en falsk känsla av att man har extra pengar att spendera utöver sin månadsinkomst”, säger Javier Santacruz, vice ordförande för Asociación de Educadores y Planificadores Financieros (AEPF).
Dessutom anser ekonomen och finansanalytikern att det kan vara en ”bra idé” att ha ett tredje konto avsett för månatliga sparande för investeringar, där avkastning och utdelningar också sätts in. I alla fall bör målet vara att hålla ordning på ekonomin för att ha klarhet över vilka pengar som avsätts för varje ändamål och därmed underlätta planeringen.
Av denna anledning rekommenderar finansrådgivaren Elizabeth Wakefield, författare till Finanzas conscientes, att man öppnar underkonton för att hålla pengarna åtskilda. Måste de finnas i samma bank? Inte nödvändigtvis. Hon medger dock att om man väljer en enda finansiell institution blir det lättare att se alla konton på ett ögonblick i bankappen.
Hur många konton ska man ha?
Vikten av att separera
- Löpande konto för dagliga transaktioner
- Konto för att spara en nödfond: sparande avsett för oförutsedda händelser, såsom en haveri eller en drastisk minskning av inkomsten.
- Konto för periodiseringar: konto där man kan sätta undan pengar avsedda för periodiska utgifter som inte är månatliga, såsom bil- eller hemförsäkring.
- Konto för kortsiktiga sparmål: för att finansiera semestrar och andra önskemål utan att falla för frestelsen att ta lån.
- Konto för investeringar, där man flyttar pengar avsedda för produkter som ger avkastning på sparandet, såsom fonder eller aktier.
Förutom att ha ett lönekonto för dagliga transaktioner, ett för nödfonden och ett för investeringar, rekommenderar Wakefield att man öppnar ett konto eller en ”periodiseringssparbössa”, där man lägger undan de månatliga besparingar som behövs för att täcka periodiska utgifter som inte är månatliga, såsom skatt eller försäkringar. Om den årliga prognosen till exempel är att spendera 2 000 euro på försäkringar och skatter, bör 167 euro avsättas varje månad till detta konto, där man dessutom kan betala räkningarna via autogiro. Detta sätt att arbeta minskar risken för att det finns månader då man inte sparar något eller till och med måste ta av nödfonden. Det garanterar därför ett konstant sparande.
Finansrådgivaren rekommenderar också att man öppnar ett ytterligare konto för kortsiktiga mål – upp till ett år framåt – för att kunna finansiera semestrar eller andra önskemål utan att behöva ta lån. ”Tanken är att beräkna den uppskattade kostnaden för resan och dela upp den på de månader som återstår för att betala den, så att man sparar i omgångar och inte allt på en gång. På så sätt kan man uppnå sina mål utan att det påverkar de dagliga utgifterna”, förklarar hon. Om budgeten för semestern till exempel är 2 400 euro per år, bör man spara 200 euro varje månad på detta konto.
Siktkonto eller penningmarknadsfond
Få avkastning på pengarna som är avsedda för nödfonden
Nödfonden bör finnas på ett lättillgängligt konto, helst utan avgifter eller straffavgifter för uttag. Det finns dock möjlighet att få avkastning på dessa pengar, liksom på de pengar som är avsatta för kortsiktiga mål. Santacruz förklarar att fonden för oförutsedda utgifter kan placeras på ett avistakonto – ett produkt som genererar ränta och ger tillgång till pengarna när som helst utan eller med mycket låga avgifter – eller i en penningmarknadsfond som erbjuder ”en liten avkastning och inga avgifter”.
Om man väljer en penningmarknadsfond – ett instrument som investerar kollektivt i mycket kortfristiga tillgångar med hög likviditet och låg risk – rekommenderar Santacruz att man alltid väljer sådana med en avkastning på mindre än 1 %.
